Ditt Österbotten

Trafikprojekt främjar tillgängligheten och konkurrenskraften

Skrivet av Tero Voldi, trafikexpert | 1.6.2018

Ett av huvudmålen i Österbottens landskapsplan 2040 är att landskapet är en konkurrenskraftig region år 2040. En av de viktigaste förutsättningarna för konkurrenskraft är att det är lätt att ta sig till regionen och att en fungerande infrastruktur är en integrerad del av markanvändningen. Trafikexpert Tero Voldi berättar om de viktigaste trafikprojekten i landskapsplanen.

 road 867991 1920

Maakuntakaavaluonnos 2040 oli nähtävillä 5.2.–9.3.2018. Yhteensä saapui 42 lausuntoa ja 32 mielipidettä. Kaavaluonnoksen nähtävillä olon aikana oli myös mahdollista kommentoida kaavaluonnosta digitaalisessa karttapalvelussa. Yhteensä annettiin 39 avointa kommenttia.

Lyhyttä yhteenvetoa on vaikea tehdä niistä asioista, jotka lausunnoissa ja mielipiteissä nostettiin esille, mutta tieasiat kiinnostavat eniten yksityishenkilöitä ja myös yhdistyksiä. Yksi Pohjanmaan maakuntakaavan 2040 päätavoitteista on, että Pohjanmaa 2040 on kilpailukykyinen alue. Yksi kilpailukyvyn tärkeistä edellytyksistä on, että alue on helposti saavutettava ja, että toimiva infrastruktuuri on integroitu osaksi muuta maankäyttöä.

Saavutettavuutta ja kilpailukykyä edistetään liikenteen osalta hankkeilla, jotka esim. nopeuttavat matkan tekoa, lisäävät liikenneturvallisuutta, parantavat yhteyksiä maan sisällä tai mahdollistavat kansainvälisen kaupankäynnin ja asioinnin ulkomaille. Pohjanmaalle tärkeimmät valtatiet ovat vt 3 Vaasa–Helsinki, Vt 8 Turku-Oulu ja vt 18 Laihia-Seinäjoki. Pyrimme saamaan keskeisimmille valtateille merkittävästi lisää ohituskaistoja. Yhteistyötä asiassa tehdään myös muiden maakuntien kanssa. Tavoitteena on turvallinen, mutta nopea ja matka-ajan osalta ennustettavissa oleva liikkuminen. Ohituskaistoja tarvitaan tasaisin välein, jotta hengenvaarallisten ohitusten määrä saataisiin alennettua. Vaasan ja Laihian välille tulee moottoritietä jatkaa, sillä tien kapasiteetti on suuren liikennemäärän takia jo nyt ajoittain liian alhainen. Hankaluutta lisää henkilöautoliikennettä hitaampi raskasliikenne sekä maatalousliikenne.

Gigafactoryn suurteollisuusalueeseen liittyy valtavia mega-luokan liikennejärjestelytarpeita ja ne tulisikin ratkaista hyvissä ajoin – mieluiten jo ennen kuin alue alkaa rakentua. Suurteollisuus alueelle on tulossa ainakin 5000 uutta teollisuuden työpaikkaa. Kerrannaisvaikutuksen muille toimialoille voi olettaa olevan vähintäänkin yhtä suuri (ravitsemusliikkeet, kaupat, kuljetus- ja huoltopalvelut, jne). Tämä synnyttää merkittävästi lisää liikennettä koko Vaasan seudulle. Sijainniltaan suurteollisuus alue sijaitsee logistisesti merkittävässä solmupisteessä. Valtatien 8:lle on suunniteltu uusi linjaus välille Kuni–Martoinen, jonka ansiosta raskaan liikenteen ja pitkämatkaisen liikenne kulkisi jatkossa Vaasan keskusta ja taajama-alueiden ulkopuolelta. Asuinnoista merkittävä osa sijaitsee Gerby–Västervik–Pukinjärvi–Vetokannas–Palosaari alueella ja tämä liikenne kulkee vt 8 Vaasan yhdystietä pitkin työpaikoille. Kapasiteetin lisäämiseksi yhteys tulee tehdä nelikaistaiseksi ja liittymä ja eritasojärjestelyin turvata maankäytön jatkuvuus ja esteetön kulku väylän molemmille puolille.

Vaasan satamaan on tutkittu erilaisia tieyhteysvaihtoehtoja. Esimerkiksi tie kaupunginselän eteläpuolelle mahdollistaisi teollisuuden turvalliset kuljetukset satamaan ja vähentää merkittävästi Vaasan keskustan läpi kulkevaa raskasta liikennettä. Sataman kehittämiseksi on tehty mittava määrä selvityksiä mm. Euroopan unionin rahoittamassa Midway Alignment -hankkeessa. Laivaliiketeen jatkuvuus ja pian käsillä oleva uusinta teknologiaa hyödyntävän aluksen hankinta tulee lisäämään merkittävästi sataman matkustajavirtoja sekä tavaraliikennettä. Laivayhteys on merkittävä jo senkin takia, että se lyhentää kuljetusmatkaa yli 750 km verrattuna kiertämiseen Perämeren–Tornion ja Haaparannan kautta.

Suurteollisuushankkeen yhteydessä olisi järkevää miettiä raideyhteyden uudelleenjärjestelyä. Rata voitaisiin kääntää jatkossa siten, että se kulkisi esimerkiksi teollisuusalueen ja lentokentän välistä, jolloin se mahdollistaisi myös lentoasemalle pääsyn ilman autoa raiteita pitkin mistä päin Suomea tahansa. Vaasan ja Seinäjoen välillä on yli 60 rautatien tasoristeystä, joiden takia yhteys on hidas, mutta myös turvaton. Pohjanmaa on asettanut kunnianhimoisen tavoitteen nopeasta raideliikenneyhteydestä pääkaupunkiseudulle: ”Tunnissa Tampereelle, kahdessa Helsinkiin!” Tämä tarkoittaa tasoristeysten poistamista Vaasan ja Seinäjoen väliltä sekä ratakapasiteetin lisäämistä: riittävää määrää junien kohtaamispaikkoja ja uuden raiteen rakentaminen Seinäjoelta Riihimäelle.

Landskapsplanens digitala karttjänst

Skrivet av Gustav Nygård, planläggningsingenjör | 4.2.2018

karttjanst hemsidan

 

Skalan på Österbottens landskapsplan är 1:100 000, d.v.s. en centimeter på kartan motsvarar en kilometer i verkligheten. När vi avbildar vårt avlånga landskap på papper i den skalan krävs därför tre stycken A0-”lakan”. Ett A0-papper motsvarar 16 stycken mer vardagliga A4-papper.

Denna verklighet kan ställa till bekymmer om man får för sig att studera landskapsplanen vid ett trångt cafébord och på samma gång som man breder ut kartan för att peka ut sin hemby lyckas välta grannens kaffekopp.

Nu när utkastet till Österbottens landskapsplan 2040 är framlagt mellan 5 februari och 9 mars 2018 finns en ny möjlighet. Denna möjlighet är att studera landskapsplanen genom vår interaktiva karttjänst på valfri skärm med Internetuppkoppling och utan extra kaffestänk.

I karttjänsten kan du zooma in och ut på kartan eller söka efter specifika kartbeteckningar. Med hjälp av den digitala kartan kan du också få mer information om planbeteckningarna genom att klicka på dem. En del planbeteckningar, t.ex. kulturmiljöer, rekreationsområden och fornlämningar, har länkar eller bilder som ger ytterligare information.

Vi planerar att utveckla detta mer i framtiden så att man kan få ännu mer bakgrundsinformation från planbeteckningarna. Det som gör karttjänsten även interaktiv är att du också kan skriva öppna kommentarer direkt på plankartan. Kommentarsfunktionen hittar du i den övre panelen på karttjänsten.

karttjanst svenska qr code 

Karttjänsten fungerar också på telefonen, även om gränssnittet är lite mindre.

 

 

 

En interaktiv karttjänst är ett steg i hur landskapsplaneringen kan bli mer digital. Österbottens förbund, Södra och Mellersta Österbottens förbund beställde tillsammans med Miljöministeriet en utredning om hur landskapsplaneringsprocessen kan digitaliseras i framtiden. Utredningen gjordes av WSP Finland Oy med Solita Oy som samarbetspartner. Du kan läsa rapporten här (på finska).

Rekreation i tysta områden - Ut i naturen!

Skrivet av Tuomas Kiviluoma | 20.11.2017

Tysta områden är en betydande del av både en livskraftig natur och en hälsosam och trivsam boendemiljö. Planeringsassistent Tuomas Kiviluoma skriver i sitt blogginlägg om hur han överraskades av tystnaden i Öjen, Vasa - och hur han sedan utredde tysta områden som en del av landskapsplanen 2040.

 

Tuomas Kiviluoma


Helvetinkolu, Helvetinjärven kansallispuisto, Ruovesi. N 62° 03.265 E 023° 49.830 (Kuva: Miika Vähänen)

Olin syksyllä 2015 kiertämässä Öjenin luontopolkua muutaman kaverin kanssa samalla etsien polun varrella sijaitsevia geokätköjä. Ylitimme soista kohtaa pitkospuita pitkin kun ensimmäisenä kulkenut kaverini pysähtyi kuuntelemaan.

”Jännä, ei kuulu yhtään mitään. Täysin hiljaista.”

Pysähdyin itsekin kuuntelemaan. Normaalisti metsässä liikkuessa kuuluu vähintään tieliikenteen huminaa, lintujen laulua tai lehtien kahinaa. Tässä meitä ympäröivässä tiheässä ja hämärässä kuusimetsässä ei kuulunut yhtään mitään. Tunnelma oli lähes aavemainen, mutta samalla rauhoittava. Jatkoimme matkaa ja kiersimme luontopolun loppuun. Kahden kuukauden päästä sain opinnäytetyöpaikan Pohjanmaan liitosta, jossa tehtäväni oli laatia osaselvitys Pohjanmaan hiljaisiin alueisiin liittyen.

Selvitykseni painottui paikkatietoanalyysiin, jossa valmistin paikkatietoaineiston kuvaamaan Pohjanmaan tieliikenteestä aiheutuvaa melua. Analyysissä huomioitiin melun vaimeneminen sen kulkiessa eri tiheyksien kasvillisuusvyöhykkeiden läpi, jotka kaventavat melualueita. Pohjanmaan hiljaisten alueiden selvityksessä Öjenin luontopolku rajautui läheisten melulähteiden vuoksi hiljaisten alueiden ulkopuolelle, mutta siellä voi siitä huolimatta kokea hiljaisuutta. Se on merkittävä taajamien läheinen muuta ympäristöä hiljaisempi alue. Öjen on pienemmässä mittakaavassa Vaasan seudulle sitä, mitä Nuuksion kansallispuisto on pääkaupunkiseudulle. Se on helposti ja nopeasti saavutettava rauhallinen ja monimuotoinen luonnonalue.
Olemme tottuneet elämään lähes jatkuvan melun ympäröimänä. Melusta aiheutuvia terveyshaittoja voi lieventää vierailemalla ajoittain lähimetsissä tai muilla luonnonalueilla. Luontovierailut purkavat stressiä, selkeyttävät ajatuksia ja auttavat jaksamaan. Tästä syystä on tärkeää että meiltä löytyy taajamien läheisiä muuta ympäristöä hiljaisempia luonnonalueita, jotka soveltuvat esimerkiksi viikoittaiseen tai kuukausittaiseen virkistyskäyttöön. Suuret yhtenäiset luonnonalueet, kuten kansallispuistot, ovat tärkeitä erityisesti usean päivän kestäville eräretkille, joita voi tehdä vaikka kerran vuodessa.

Hiljaisuuden statusta kannattaa hyödyntää luonto- ja virkistysalueiden markkinoinnissa. Esimerkiksi Satakunnan hiljaisten alueiden selvityksessä Kullaan Joutsijärven retkeilyalue sai asukaskyselyssä eniten mainintoja hiljaisuudesta ja hyvästä äänimaisemasta. Alueella on myös rajoitettu moottoriajoneuvojen käyttöä maasto- ja vesiliikenteessä. Joutsijärven retkeilyreitistön esittelyissä tuodaan esille alueen hiljaisuutta ja hyvää äänimaisemaa.

Pohjanmaan suurin yhtenäinen hiljainen alue löytyy Laihialta Levanevan suoalueelta. Levanevan läpi kulkee 13 km pitkä Levanevan reitti, joka on osa noin 50 km pitkää Kurjen kierrosta. Reitiltä löytyy mm. lintutorni, laavuja, telttailualue ja tulentekopaikkoja. En ole siellä vielä käynyt, mutta tarkoituksena olisi käydä siellä lähiviikkojen aikana hiljentymässä. Käykää tekin!

Skjutbanor tas med i den nya landskapsplanen

Skrivet av Ann Holm, planläggningsdirektör | 30.10.2017

I Österbottens landskapsplan 2040 behandlas ett stort antal olika teman. Alla de delområden i samhället som har en betydande inverkan på markanvändningen tas med. Ett nytt och kanske lite otippat tema är skjutbanor.

Enligt en ny lag om skjutbanor från 2015 ska landskapsförbunden uppgöra en utvecklingsplan som ska innehålla en uppskattning av ett tillräckligt antal skjutbanor och visa var de ska placeras. I Österbottens landskapsplan 2040 anvisas ett regionalt nätverk av skjutbanor i landskapet.

Österbottens förbund kartlade 2015 tillsammans med Södra Österbottens förbund och Mellersta Österbottens förbund befintliga skjutbanor i de tre landskapen. I Österbotten finns allt som allt 22 skjutbanor där det årligen skjuts totalt över 500 000 skott.

Tillsammans med centrala jakt- och sportskytteorganisationer och utgående från GIS-analyser har ett regionalt nätverk bestående av sju skjutbanor tagits fram. Dessa är:

• Larsmo skjutbana
• Spituholmens skjutbana i Jakobstad
• Skärgårdens skjutbana på Replot
• Stenträskets skjutbana i Vasa
• Tallmossens skjutbana i Malax
• Eidets skjutbana i Närpes
• Sparbankens Biathlon Arena i Närpes

En av utgångspunkterna vid val av skjutbana var tillgängligheten. Målsättningen är att det från alla landskapets hörn ska vara möjligt att inom 40 minuter nå en skjutbana i Österbotten eller i något av grannlandskapen. Korta avstånd bidrar till ett tryggt hobbyskytte samt säkerhet på skjutbanor och i närheten av dem. Landskapsplanlösningen möjliggör att 99,4 % av invånarna i Österbotten bor inom 40 minuters köravstånd från en skjutbana.

Spituholmen ChBSpituholmens skjutbana i Jakobstad

Noggrann planering skapar en god livs- och verksamhetsmiljö för invånare och företag

Skrivet av Kaj Suomela, landskapsdirektör | 26.6.2017

Landskapsdirektör Kaj Suomela skriver i sitt blogginlägg om hur landskapsplaneringen förändras i det nya landskapet.
Utöver samarbete mellan myndigheter är en förutsättning för att uppnå önskat resultat att invånarna, näringslivet och andra aktörer görs delaktiga i planläggningsprocessen.

Suunnittelu, ja varsinkin pitkälle tähtäävä suunnittelu, on vaativa prosessi. Uutta Pohjanmaan maakuntakaavaa aina vuodelle 2040 laadittaessa on huomioitava paljon asioita ja myöskin jätettävä tilaa niille mahdollisille asioille, jotka ovat tulossa, mutta eivät vielä tiedossamme.

Tiedämme jo melko varmasti, että on syntymässä uusi hallinnollinen taso kuntien ja valtion väliin. Tämä uusi taso on itsehallinnollinen maakunta, jossa on vaaleilla valittu maakuntavaltuusto. Näitä maakuntia on 18 mukaan lukien Pohjanmaan maakunta. Uuden maakunnan tehtävät koostuvat TE-toimistojen, ELY-keskusten, maakuntaliittojen, sairaanhoitopiirien, palo- ja- pelastustoimien tehtävistä sekä kunnilta siirtyvistä tehtävistä. Kuntien tehtävistä n. puolet siirtyy uusille maakunnille sisältäen sosiaali- ja terveydenhuollon sekä maaseutuhallinnon tehtäviä.

Kun maakunnan toimijat kootaan yhteen organisaatioon, tehostaa se myös maakuntasuunnittelua. Eri sektoreiden tarpeet ja toiveet voidaan paremmin huomioida pitkän tähtäimen suunnittelussa. Suunnittelussa viranomaisten toiveet eivät kuitenkaan ole tärkeimpiä, vaan se, miten niiden kautta varmistetaan asukkaiden ja yritysten hyvä elin- ja toimintaympäristö. Suunnitelmassa linjataan mitä pitäisi tehdä, miksi ja mikä on toivottu tulos.
Toivotun tuloksen aikaansaaminen edellyttää viranomaisyhteistyön lisäksi asukkaiden, elinkeinoelämän ja muiden toimijoiden osallistamista suunnitteluprosessiin. Tavoitteena on luoda perusta elinvoimaiselle ja turvalliselle arjelle.

Maakuntakaavan onnistunut laatiminen luo edellytykset Pohjanmaan kehittämiseksi. Tärkeintä on pystyä kokoamaan kaikki ne toiveet, jotka nyt tiedostetaan ja niiden pohjalta laatia maakuntakaava, joka luo edellytykset positiiviselle kehitykselle vuoteen 2040 saakka.

Toivon, että mahdollisimman moni osallistuu Pohjanmaan tulevaisuuden suunnitteluun.

Kaj Vasabild

Naturen en källa till kraft

Skrivet av Christine Bonn, miljösakkunnig vid Österbottens förbund | 27.2.2017

Det solstänkta havet, myrarnas mystik och skogarnas lugn ger österbottningen plats för vila och rekreation. Naturmiljön är viktig för identitetsskapandet såväl för den enskilda individen som för ett samhälle, en region. Betydelsen av det är något jag tror vi lätt förbiser. Det kan vara en fallgrop till exempel då vi ska utveckla naturturism eller besöksnäringen över lag, att vi inte har förstått och definierat kvalitéerna och det säregna som naturmiljön erbjuder i vår region, vår kommun. Det kan kallas att vara hemmablind, det kan också ibland bero på att naturmiljön inte värderas och ges samma tyngd och betydelse som ekonomi, infrastruktur och andra faktorer.

solnedgang

Naturen som kraftkälla har genom århundraden beskrivits i både poesi och prosa. Det senaste årtionden har naturens betydelse för människans hälsa, både fysiska och mentala, lyfts fram genom forskning och konkreta verksamheter. Tyvärr har naturhälsotjänstformer som rehabiliteringsalternativ inte fått ersättningsberättigande status i vårt land ännu. Vi lever ju i en tid då vi tror mer på ett blodprov än på det helande vi får av att röra oss i naturen. Den poetiska beskrivningens ljus, dofter och färger byts ut mot urinprov, pulsmätare och prestationer. Men liksom naturen genom tiderna har gett konstutövare inspiration, ger den varje enskild människa möjlighet att uppleva sin plats i ett oändligt och komplicerat system och därigenom en känsla av mening och tillhörighet. Om naturen sen upplevs springande, sittande eller liggande är detsamma. Det är upp till var och en att njuta av naturen på sitt sätt.

I samband med uppgörandet av Österbottens landskapsplan 2040 utreds landskapets rekreationsområden och rekreations-/turistobjekt. Som en del av det har Österbottens förbund frågat invånarna i landskapet var i Österbottens natur de njuter. Resultatet hittar du här: Österbottningarnas favoritplatser i naturen kartlagda.

 

Kvarkenregionen – en europeisk nod år 2040

Skrivet av Olav Jern | 18.1.2017

Förändringar intresserar oss samtidigt som vi inte med exakthet kan fastslå vad som händer i morgon eller om ett år för att inte tala om vad som händer om 23 år i Österbotten 2040. Med säkerhet vet vi dock att förändringar kommer att ske, både önskade och oönskade. Förändringar kan också styras och för vissa typer av förändringar är det särskilt viktigt att grunden för förändringarna skapas genom noggrant planerade beslut därför att följderna har konsekvenser som syns långt i framtiden.

Förändringar i markanvändningen hör till denna kategori av långsiktig påverkan. Och samtidigt sker förändringarna i markanvändningen ändå relativt långsamt och ofta på rätt begränsade områden. I ett historiskt perspektiv är flyttningen av Vasa till sitt nuvarande ställe efter branden 1852, de många nyskiften, som flyttat gårdar ut från centrum av byar, anläggandet av järnvägarna och byggandet av riksvägarna exempel på beslut med långt gående verkningar.

Hur förändras trafiken?

Den första fråga, som jag således ställer mig, är, kommer det att ske stora förändringar i vägnätet och järnvägsnätet? Knappast. Men vissa betydelsefulla förändringar har skett år 2040. Vasa hamnväg är en sådan. Likaså är utvecklingskorridoren Vasa – Seinäjoki förstärkt genom förlängning av motorvägen från Vasa, och järnvägen moderniserats så att den betjänar den dagliga pendlingen. Riksväg 8 är en verklig Europaväg, som binder ihop landskapets olika delar. Och Jakobstadsregionen är bättre än nu knuten till förbindelser österut, medan Bennäs är Jakobstadsregionens starka järnvägslänk, som då får heta något annat än Bennäs station!

Jag föreställer mig också att förbindelserna över Kvarken är tätare och mångsidigare än nu. Det är inte enbart Vasa – Umeå, som gäller, utan fler städer sammanbinds över Kvarken. Det stora paradigmskiftet kommer att vara att Kvarkenregionen är den sammanbindande noden för de nordsydliga, europeiska transportkorridorer, som sträcker sig ända ner till Medelhavet.

kvarken utsikt bjorkoUtblick över Kvarken (Foto: Christine Bonn)

De österbottniska tätorterna kommer inte att ha brett ut sig särdeles mycket. Mycket av det som är byggt på 1960- och 1970-talen kommer att rivas och ersättas med nybyggen, som kommer att förverkliga idén om den gröna tätorten och det gröna boendet. Tätorterna utvecklas till att vara verkliga tätorter – små eller stora.

Mångsidiga näringar på landsbygden

Digitaliseringen, telekommunikationerna, internet och robotiseringen kommer att sudda ut gränsen mellan stad och landsbygd. Landsbygden kommer inte att vara något konserverat reservat för sentida gröna hippierörelser, utan basen för mångsidiga näringar där den lokala kreativiteten ingår i kedjan av globala nätverk. Smart specialisering kommer att vara kännetecknande för det vi idag kallar landsbygd och då gäller smart specialisering inte enbart jord- och skogsbruket utan hela det utrymme som dagens landsbygd skapar för olika ekonomiska aktiviteter som är uppkopplade med hela världen. 

Men kommunerna då? Och landskapet? I praktiken kommer Österbotten att vara en kommun, men inte i dagens bemärkelse. 

Jag håller med Peter Backa om att vi blir tvungna att skapa riktig närdemokrati, en ”platsdemokrati”. Det dagliga brödet och de tjänster och aktiviteter, som vi behöver ha för att upprätthålla lokalsamhället, kommer att vara så nära knutna till varandra, att de överordnade beslutssystemen inte kommer att kunna reagera på eller administrera de lokala aktiviteterna, som i mycket stöder sig på digitaliseringen.

Det stora samhället – landskapet och staten – kommer att upprätthålla tjänster och verksamheter, som verkligen är beroende av större befolkningsunderlag, medan det som kommunerna gör idag kommer att vara beroende av att mänskorna själva aktivt är med och arbetar för närsamhället. Och det är möjligt genom digitaliseringen. Dessutom kommer detta att vara en lika stor självklarhet som att man lokalt kommer att komma överens om ersättningarna för det arbete som görs i företag, i kooperativ, i allmännyttig verksamhet. Andelen av värdeskapandet – enskilt eller kollektivt – är något som österbottningen år 2040 själv kan räkna ut.

Vart styr du stegen för att njuta av naturen?

Skrivet av Mikaela Jussila | 4.11.2016

Som en del av arbetet med landskapsplanen 2040 har Österbottens förbund tagit i bruk en kartapplikation för att samla information om vilka platser som lockar oss österbottningar till rekreation och friluftsliv. Utredningen är den första av sitt slag i Österbotten.

Markera de platser där du njuter av naturen

När du som invånare går in på kartan för att markera vart du styr stegen för att njuta av naturen, ger det oss på förbundet en bättre helhetsbild av på vilka friluftsområden österbottningarna verkligen rör sig på fritiden. På basen av resultaten kan landskapsplanen få fler områden för rekreation. Det som också är intressant för oss är att veta hur du tar dig till dessa.

Gå in och kolla vart vi österbottningar söker oss på fritiden och för samtidigt in dina egna favoritplatser på kartan.

Till kartan

Här nedan ser du några exempel på fritidsområden - varför skulle du åka ut till dem? Hurudana känslor väcker de hos dig?

1

765432

 

 

 

Brev om platsbaserad utveckling till en imaginär vän

Skrivet av Peter Backa | 24.8.2016 | 3 kommentar(er)

 DSCN2290
I det här inlägget skriver Peter Backa om platsbaserad utveckling till sin imaginära vän i Pernå.
Bild ur skribentens eget album.

Bästa bror!
Hoppas du har det bra i Pernå! Jag tror inte vi har setts sedan 20-talet.

Du klagar över att du har svårt att förstå dig på utvecklingen i Österbotten nuförtiden, du säger att du nog får massor med nyheter om vad som händer men att det är osammanhängande, det blir ingen helhetsbild. Förr var det enkelt det fanns ett energikluster, en minknäring och växthus, men nu finns det allt möjligt. Du säger också att du hör så litet om i kommunerna nuförtiden, istället hör du än om en massa ”platser” som ibland inte ens finns på kartan. Och till råga på allt så verkar det gå så otroligt bra i det här förvirrande landskapet!

Jag förstår din förvirring och ska försöka förklara den nya utvecklingsprocess som vi har skapat. Det är inte så rysligt lätt, jag vet knappt var jag ska börja.
Enklast (men antagligen obegripligt) är det att säga att vi har skapat en platsbaserad utveckling. Jag kunde också vitsa till med att säga att Österbotten blivit plattare. (Det trodde du inte var möjligt, men jag talar naturligtvis inte om geografi utan om hierarkierna.)

"Det nya är att vi har börjat inse,
acceptera, betona och utnyttja
våra lokala olikheter."

Det började i samband med landskapsreformen då vi fick en möjlighet att skapa nya system vid sidan av de gamla strukturerna. Notera att de gamla strukturerna nog finns kvar, kommuner, landskapsförvaltningen osv. men deras roll har förändrats och tonats ner.

Det nya är att vi har börjat inse, acceptera, betona och utnyttja våra lokala olikheter. Paradoxalt nog har det lett till en mycket starkare sammanhållning eftersom den ökända dragkampen mellan makthavarna i olika kommuner har reducerats, det finns inte rum för sånt mer - och det behövdes ju aldrig om man är riktigt ärlig.

En ingrediens var också att vi gjorde utvecklingsarbetet mer problemcentrerat. När vi gjorde det blev det snart uppenbart att problemen inte kunde lokaliseras med de gamla uppdelningarna, de följde sin egen logik som inte brydde sig om varken sektor- eller kommungränser. Vi kom dessutom till att lösningsmöjligheterna ingalunda var de samma på olika ställen heller, fast problemen kunde beskrivas likadant. Alltså började vi tala om platsbaserad utveckling när vi började se våra platser som bärare av såväl problem som möjligheter och resurser. (En god hjälp var Geodesign, som på basen av all den statistik som kan kvantifieras, gav oss kartor där vi kunde se var problem och möjligheter av olika slag hopade sig.)

"vi gjorde utvecklingsarbetet
mer problemcentrerat"

Efter våra ”upptäckter” fick vi jobba hårt med såväl attityder, invanda vanor, strukturer och regelverk. Extra jobbigt var det att få statsförvaltningen att inse att man måste tillåta flexibla och skräddarsydda åtgärder. (Sektortänkandet sitter ännu djupt på den nivån.) Cementerade sektorsgränser är lika stora bromsklossar som geografiska gränser.

Om jag relaterar till en gammal term från 90-talet som du säkert har hört om så kan man säga att vi äntligen fick igång Governance. Det handlar ju om att representanter för myndigheterna (olika nivåer och sektorer) organisationer och företag samlas runt samma bord och tillsammans kommer överens om hur man löser ett problem eller tar tillvara en möjlighet. Runt det bordet finns då en massa olika kunskap och tillsammans kan man alltså fatta mer informerade beslut än var för sig. Så långt allt bra. Problemet var att när de som suttit runt bordet kom tillbaka till sina hierarkier så var det ingen självklarhet att ledningen tog intryck. De ville inte rubba sina prioriteringar bara för att ett möte med en massa aktörer utanför den egna organisationen hade kommit fram till något nytt. Men genom större flexibilitet och ett fokus på resultat – och en svår omskolning i vissa fall – har det börjat fungera tillfredsställande.

"man måste tillåta flexibla
och skräddarsydda åtgärder"


Att man tog utgångspunkt i att lösa en viss plats problem hjälpte också.

Den här angreppsvinkeln har också gett en annan sak – kreativiteten har ökat. I stället för att hela tiden stöta på besvärliga gränser så känner människor att sky is the limit för att hitta lösningar. Och då blir man kreativ, eftersom man ändå har ett konkret problem som bas. Smart specialisering, en gammal term från 2010-talet, blev i samma veva en naturlig del av utvecklingsarbetet. När alla relevanta aktörer samlas för att utveckla en plats utgående från ett visst tema så passar smart specialisering som hand i handske. Skräddarsydd sådan! Det möjliggör att 2+2 kanske blir mer än 4, inte bara på landskapsnivå utan t.o.m. på byanivå.

Detta var dock bara en del av förändringen. Vi blev tvungna att skapa riktig närdemokrati också, eller ”platsdemokrati” kanske man kunde säga. Att detta är helt centralt beror på att det är nödvändigt att den plats man vill utveckla själv aktivt är med i arbetet. Bara på det viset kan man lösgöra såväl socialt som humant och konkret kapital för lösningen. Människorna som finns på platsen måste känna det som sin utveckling för att de skall satsa det där lilla extra för att det skall lyckas. Om människorna är likgiltiga eller i värsta fall negativa till en lösning på ett problem så har man svårigheter.

"Människorna som finns på platsen
måste känna det som sin utveckling"

Nu när man inte bara kunde kalla på kommunens beslutsfattare (trots att de självklart var med om platsen berörde deras område) måste man ta med platsens innevånare i Governance -processen. Men det betyder åter igen att det man kom överens om runt det där bordet måste hålla, de som sitter där måste ha beslutande makt. Det fungerar inte att man pratar och dricker kaffe men besluten görs på annat håll. Vem det är som kallas till det beslutande bordet varierar från fall till fall och man skall vara öppen och inte låsa dörren för dem som vill vara med.

Som jag skrev så ger Geodesign en god och överskådlig faktabas för att definiera platsen och problemen. Men statistik är bara en hjälpreda, den fångar aldrig hela verkligheten. Därför måste man också låta platser definieras nerifrån, av människorna som det i sista hand berör mest.

Om folk som bor på en viss plats upplever ett problem eller ser en utvecklingsmöjlighet så kan de ta initiativet till en Governance-prosess. Då om någonsin skapas en stark känsla av ägandeskap och de lokala resurserna aktiveras, också den tysta kunskapen som man annars inte kommer åt.

Den bästa manifestationen av närdemokrati har vi för övrigt i och med att folk kan initiera bindande folkomröstningar kring någon lokal fråga. Regeln är att beslut som fattas på det här viset inte i någon nämnvärd grad stör andra platser och att om det krävs tilläggsresurser för att förverkliga beslutet så betalar det område som kunnat rösta i frågan genom en extra skatt. Och den måste räknas ut innan beslutet fattas. T.ex. här i Oravais har vi höjt litet på vår skatt för att kunna hålla kvar hälsovårdsstationen. Vi betalar extrakostnaden jämfört med att hälsovården erbjuds i Vasa. Men vi vinner i längden eftersom vi inte behöver köra så långa sträckor för att få vård och i vissa fall kanske närheten räddar liv.

Vi hade en gruvlig debatt om hur man skapar jämlikhet! (Med verkligt upprörda känslor och hela baletten av slag under bältet.) Frågan blir som du förstår mycket aktuell när man jobbar platsbaserat. Det handlar ju just om att skräddarsy platsbaserade lösningar. Och det betyder att det satsas olika på olika platser. Detta hade den gamla stammens jämlikhetskämpar svårt att svälja. Alla skall behandlas lika! var stridsropet. Debatten har mojnat betydligt, men visst finns den kvar. Vi lyckades trots allt (med hjälp av Fabrizio Barcas argumentation om platsbaserad kontra platsblind politik) enas om att det viktiga inte är att alla människor på alla platser får exakt lika behandling. Det centrala är att resultatet blir så jämlikt som möjligt. För att åstadkomma det måste lösningarna skräddarsys, d.v.s. de blir olika från plats till plats.

"Vem har sagt att det konfliktfria samhället
är det goda samhället."

Bästa bror!

Jag vet inte om jag med mina axplock från det österbottniska rågfältet har lyckats klargöra något för dig. Det är svårgripbart, det medges. Dessutom är det så många aktörer som samarbetar i så många partnerskap och nätverk, en massa människor kommer överens om en massa saker. Visst var det enklare när man hade en entydig struktur där man visste vem som bestämde om vad. Men det gör också att folk är mycket mer engagerade. Det leder också till konflikter, visst. Men som Johan Asplund säger: Vem har sagt att det konfliktfria samhället är det goda samhället.

Pensala 16 maj 2039
Din vän Peter

PS Om du har frågor, synpunkter eller kritik så skriv i rutorna här under så fortsätter vi samtala! (Detta gäller alla – inte bara min imaginära vän i Pernå.)

PPS
Det jag skrivit i visionsform har en något viss verklighetsbakgrund, men inte i Österbotten utan i Oregon USA.

Hur skapa förutsättningar för liv?

Skrivet av Maria Ehrnström-Fuentes, doktorand i företagens samhällsansvar vid Hanken | 8.6.2016

Om en upptäcksfärd över Kvarken från El Dorado till El Encanto

Jag sitter på färjan över Kvarken från Vasa till Umeå. En farled som förenat Finland med Sverige sedan urminnes tider. Roddbåtar, segelförsedda fartyg, de första Korsholm-färjorna, de lite större bilfärjorna, t.o.m. en sommarkatamaran när taxfree-försäljningen låg på topp. Vilket färdmedel som styrt våra kontakter med landet i väst har till stor del berott på inte bara vår inneboende kapacitet att skapa nya innovationer, men också våra övriga relationer till omvärlden, naturen, och framförallt ekonomin. Utan ekonomisk lönsamhet skulle vi inte ha färdats i miljoner över Kvarken till Umeå fram tills taxfree försäljningens slut på 1990-talet. Sedan dess har den här farleden varit nedläggningshotad och utklassad som olönsam. Nu går färjan igen, med hjälp av EU:s stödpengar enligt skylten i aktern. Men vad skulle hända om alla dessa stödpengar plötsligt skulle upphöra? Skulle vi sluta resa med båt då? Klippa av de historiska banden till Västerbotten? Eller skulle vi hitta andra sätt att knyta an och utöva handel med varandra?

Det som är symptomatiskt för färjetrafiken är att det representerar en epok där oljan och ekonomisk tillväxt tillåtits styra våra sociala relationer. EU-stödens främsta uppgift är att förstärka möjligheter till export och ekonomisk tillväxt på båda sidorna om Kvarken. Men livet är mer än ekonomiska relationer. Hur vi lever skapar förutsättning till liv handlar långt om vår kapacitet att samarbeta, dra åt samma håll och se till att vi utnyttjar våra egna gåvor på bästa möjliga sätt så att det skapar de förutsättningar som krävs för oss och framtida generationer att fortsätta leva här och nu.

Motivation, eller kanske bättre utryckt ’viljan att leva’ och det mänskliga kollektivets extraordinära anpassningsförmåga till nya omständigheter väger tungt då förutsättningar till liv skapas. Om vi bara fokuserar på att skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt glömmer vi snabbt bort allt det andra livsnödvändiga för ett drägligt liv, såsom tillgången till rent vatten, luft och en bördig jord.

Den gömda berättelsens betydelse

Det är viktigt att inse att orsaken till att vi lever med de utmaningar vi lever med idag då det gäller klimatförändring och andra miljörelaterade problem har mycket att göra med vilken sorts berättelse vi har med oss i bagaget på vår resa genom livet. Det handlar inte bara om den berättelsen som beskriver historiska händelser, utan också den berättelse som vi gjort till vår egen om hur våra förfäder skapat förutsättningar för oss att leva här och nu. Industrialiseringen och globaliseringen gjorde det möjligt för oss här i Finland att skapa förutsättningar för ett modernt, bekvämt och urbant liv.

Det som ofta glöms bort då den här framgångshistorien berättas är hur den också påverkat våra relationer till övriga världen på ett mindre gynnsamt sätt. Det har krävts, och krävs fortsättningsvis, enorma mängder naturresurser och mänskliga uppoffringar för att hålla den berättelsen vid liv. Det är en berättelse som bygger på koloniala destruktiva relationer såväl till människor som till naturen som vi själva är en del av. De akuta problem som världen står inför idag gällande miljöns tillstånd, förlusten av den biologiska mångfalden och fattigdom handlar egentligen inte om för lite ekonomisk tillväxt, utan är en direkt konsekvens av ett kontinuerligt anspråk på mer. Vi har kunna låta bli att befatta oss med de delar av berättelsen som handlar om död och förstörelse på annan ort.

Det går inte längre att klamra sig fast vid en halv berättelse. Ju längre vi blundar desto mer akuta blir problemen. Trots att vi inte ser de direkta konsekvenserna av vårt agerande här så känns de och påverkar det mänsklighetens förutsättningar till liv på ett globalt plan. Och redan nu påverkar delar av de mindre gynsamma delarna av berättelsen oss i form av flyktingströmmar och giftfyllda vattendrag i vår egen närhet.

Det är dags att tänka om. Ju förr desto bättre. Men hur gör man då man tänker om och alla alternativen verkar omöjliga att uppnå? Vi har en samhällsstruktur som är beroende av tillväxt, ju mer destu bättre. Vårt sociala välmående, vår utbildning, vår sysselsättning är beroende av ekonomisk tillväxt. Till och med kritiskt sinnade forskare som jag är beroende av ekonomisk tillväxt i form av den utdelning stipendiefonderna levererar utgående från just precis ekonomisk tillväxt. Så hur kan vi skapa förutsättningar för liv utan ekonomisk tillväxt då grunden för hela vår existens verkar leva i symbios med denna ekonomiska tillväxt? För att kunna tänka om behövs en omformulering av den kollektiva berättelsen som vi bär inom oss, den omformuleringen kan enbart uppstå ur ett engagemang i rehabilitering och nya upptäcktsfärder.

Rehab – om att ta sig an helheten

Vi behöver ge oss själva tid att våga tänka utanför gamla mönster och rehabilitera oss så att vi kan se nyktert på nuet och framförallt det förflutna. Nyktert i den meningen att vi måste lära oss förstå att vissa av våra relationer med omvärlden bygger på destruktiva och ohållbara lösningar. Det kräver mod, ett mod som enbart kan födas ur en process av rehabilitering. Precis som alkoholister behöver rehabilitering så behöver även vi beredas rum för att ta itu med den historiska börda vi bär på. Rehabiliteringen handlar om att få ett grepp om känslan av samexistens. Vad menar jag med sam-existens? På engelska beskriver ordet conviviality mer än coexistence. För det handlar om hur vi samlever på ett sådant sätt att det bejakar alla parters liv, och hur vi bygger upp nya relationer mellan oss själva och vår omgivning på ett sådant sätt att vi stöder varandra och inte förtrycker och förstör. Förtrycket är det som fått oss att tro att vi enbart lever i en berättelse, en historia, en saga med enbart en framtid, en framtid med evig ekonomisk tillväxt. Vad menar jag med förtryck? Jag syftar på till exempel de personer som fått ge upp sin frihet och sin egen berättelse för att hålla vår berättelse vid liv, det vill säga hålla industrin och konsumtionen i rullning för att skapa ekonomisk tillväxt. Miljön tar stryk av all den materialutvinning som krävs för den här tillväxten, men inom tillväxtberättelsen anses det vara okej att uppoffra vissa lokaliteter till förmån för andra. För att ge plats åt vår kretivitet, och för att se livet som en helhet av samexisterande relationer behöver var och en av oss gå igenom en rehabiliteringsprocess och nyktra till från våra destruktiva osynliggjorda förhållanden till naturen och våra medmänniskor. De är en del av den här planeten precis som vi, och vi kan inte överleva ensamma utan vi behöver varandra och den natur vi är en del av.

Nya upptäcktsfärder

Nya lösningar uppstår enbart när vi vågar ge oss ut på nya upptäcktsfärder ut i det okända. I tidigare tidevarv drevs upptäckarglädjen av legenden om El Dorado – den plats som skulle ge de europeiska conquistadores en förmögenhet i de ädlaste av metaller. Den sortens materiell upptäcktsfärd hör till den historiska berättelsen om industrialiseringens och den ekonomiska tillväxtens uppkomst. Nu behöver vi nya legender och nya drivkrafter som göder relationer av en samexistentiell natur. Istället för El Dorado borde vi kanske drivas av El Encanto, förtjusningen. En upptäcktsfärd som drivs av önskan att hitta livets förtjusning behöver inte ske på bekostnad av andra. Vi behöver inte heller bege oss ut på resor till jordens avlägsna hörn för att hitta El Encanto. Förtjusningen existerar här och nu bara vi vågar ge oss ut på en upptäcktsfärd som öppnar våra sinnen för allt som omger oss och ger oss förutsättningar för ett friskt och glädjefyllt liv. Upptäcktsfärden till El Encanto ger oss en inblick i vår egen natur, våra egna styrkor och kunskaper. Det är det som stöder uppkomsten av nya berättelser om oss och vår framtid, om hur vi faktiskt har en inneboende kraft att skapa nya relationer som ger oss alla förutsättning till återskapandet av liv, här och nu.

Tillbaka till båten över Kvarken. Vad händer med den efter att vi genomgått en process av rehabilitering. Om El Dorado förlorat sin betydelse, reser vi fortfarande över för att hitta El Encanto? Reser vi överhuvudtaget om ekonomisk tillväxt (och längtan efter El Dorado) inte längre är vårt ledord? Reser vi alls om vi inte söker efter nya försäljningskanaler, shoppingupplevelser eller billigt smör på andra sidan vattnet?

Geografisk är Kvarken ett innanhav som både delar och förenar. I sitt fysiska uttryck och form delar Kvarken oss på väst- och östkusten i två läger på bägge sidorna om vattnet. Men det är också de geografiska olikheterna som kan förena oss. Av geografiska orsaker kommer alltid vissa saker existerar i överflöd hos oss medan andra saker som vi inte har här kommer att finnas lättillgängliga på andra sidan Kvarken. Ett utbyte av varor kan gynna båda två och ge oss alla ett mer diversifierat och livskraftigt samhället. I grund och botten är det just det som kallats handel sedan urminnestider, även långt före El Dorado-legendens uppkomst. Och det är väl dit jag ville komma. Det finns fortfarande liv och handel efter ekonomisk tillväxt. Det finns till och med mer liv när vi slutar leva på bekostnad av natur och andra. Vi kan bygga upp ömsesidiga gynnsamma handelsrelationer som inte bygger på konkurrens utan diversitet utan att förstöra naturen och andra kulturer. Det är fokusen som blir annorlunda: vi utövar inte handel för att konkurrera om vem som har mest ekonomisk tillväxt utan för att förbättra alla parters förutsättningar för liv. Resor med El Encanto som ledord handlar om att skapa mötespunkter mellan platsbundna kulturer och lära oss av varandras olikheter. Handeln som uppstår i dessa möten utgår från de produkter vår kollektiva kreativitet i samspel med den lokala omgivningen gett oss tillgång till.

Med den här texten har inte mitt syfte varit att förespråka någon sorts tillbakagång till en grön stenålder utan istället att öppna upp för nya sätt att se på världen här och nu, med all den rikedom av innovationer som gjort livet möjligt att leva framtill nu. Vad jag vill säga är att vi kan om vi vill använda oss av vår samlade kollektiva visdom och ändra kurs mot något helt nytt. Valet är vårt när vi en gång våga ta oss an vår egen berättelse i sin helhet.

MEF
Maria Ehrnström-Fuentes

Uppdaterat 01.03.2016, klockan 15.32, .